Debatt: Svar på insändare om populism

INSÄNT/KÄVLINGE. Populism kan illustreras av ett miljöpartistiskt språkrör som hösten 2015 propagerade för fortsatt öppna gränser för att sedan i april i år stödja ett förslag om fotbojor för asylsökare som fått avslag. Kovändningarna slutar inte där utan nu i veckan är vi tillbaka till att förespråka amnesti för unga män utan skyddsbehov. Ironin vet inga gränser.

Att däremot bibehålla en konsekvent hållning i frågan att illegala invandrare utan skyddsbehov i enlighet med svensk lag och regelverk måste återvända kan näppe anses vara populism.

Den okontrollerade massinvandringen har skapat en mängd renodlade flyktingprofitörer, allt från mäktiga flyktingbaroner a la Bert Karlsson och hans miljonimperium ner till den enskilde gode mannen. Givetvis vill samtliga dessa personer se en fortsatt hög invandring eftersom det föreligger ett uppenbart vinstintresse som satts i rullning i vårt land.

Mycket i likhet med att den effektivaste flyktinghjälpen sker på plats i närområdena, vilket världens alla experter och hjälporganisationer är rörande överens om, sker även de mest effektiva formerna av miljöåtgärder i de länder som fortfarande har lång väg att gå.

Internationell hjälp med satsningar i länder som bidrar mest till miljöförstöring har i särklass störst positiv påverkan på världens klimat. Utarmad jord och torka kan naturligtvis förbättras med resurser riktade till dessa områden.

Det ger inga som helst reella positiva resultat på världens klimat om vi i Sverige börjar använda oss av sparkcyklar istället för bilar eller ersätter våra glödlampor med stearinljus. Det är av yttersta vikt att vi här för en balanserad och förnuftig debatt med hela världens klimat i åtanke och inte spenderar mångmiljardbelopp i Sverige där vårt humana fotavtryck globalt inte förminskas nämnvärt, och detta till enorma kostnader.

Vad detta har att göra med ”en global strukturell rasism” är ett resonemang jag finner obegripligt.

I samförstånd med författaren välkomnar jag en politisk valrörelse präglad av sakpolitiska argument baserade på fakta, sunt förnuft och en överhängande logik, och inte på abstrakta floskler och känslobaserade förolämpningar som idag är alltför vanliga i den offentliga debatten. En taktik använd endast, dock ofta, då sakpolitiska argument inte finns.

Låt oss ändra på detta destruktiva samtalsklimat.

Att författaren slutligen förfäras över att den tredje statsmakten efter alltför många år faktiskt börjat visa små men vissa tendenser till en mer faktabaserad rapportering finner jag i det närmaste komiskt. Självklart var det en lättare resa när ens politik inte alls analyserades för vad den verkligen är, men jag förstår frustrationen då författarens parti i det närmaste imploderat i en uppsjö av skandaler och med stadigt sjunkande stöd i opinionen.

Kanske dags att återigen byta parti som i tidigare uppvisad ideologisk förvirring?

Lars Andersson, SD i Kävlinge

DEBATT: "Tar populism död på politiken?"

INSÄNT. Utspel, påhopp, skvaller och föraktfulla/förnedrande beskrivningar av personer präglar allt mer den politiska vardagen. Detta ökar klyftan mellan politiker och väljare, skriver Lars Lundström, Miljöpartiet de gröna Kävlinge. På Twitter och Facebook ges alla möjlighet att tycka vad som helst. Anonymiteten ger oss möjlighet att skriva vad som helst och inte behöva stå för det.

Vad värre är, våra politiska kommentatorer har alltmer anammat samma stil. Vi som minns Orup, Ortmark och Odlander, minns att politik handlade om sakfrågor, inte om kön, hårfärg, klädstil och debatteknik. Vi minns debattledare som inte torgförde sin egen motvilja mot enskilda politiker, som följde med och var uppdaterade på utvecklingen. Och det var aldrig uppenbart vilken åsikt intervjuaren eller redaktören hade, vilket numera är en del av sakinnehållet.

Samhällsutvecklingen stannar inte längre vid nationens gränser. Vi ser hur EU-ländernas lokalpolitik påverkar oss, hur USA:s presidents uttalanden hotar öka flyktingströmmarna i världen och hur klimatförändringar redan nu påverkar folks liv i länder ganska långt ifrån oss. Den politiska debatten borde föra in de internationella frågorna i vår vardag, vi är inte längre isolerade även om många hoppas på att vi kan vara det.

Miljöpolitiken är numera en integrerad del i migrationspolitiken. Människor runt om i världen flyr ohållbara situationer, inte bara skapade av totalitära ledare, utan också av en krass verklighet i miljön där torka och utarmade jordar är det första som märks. Behovet av internationella stöd från oss relativt sett rika kommer att öka. Det gamla talesättet att ”bara de fattiga stödjer de fattiga” behöver suddas ut och vi som redan har ”allt” behöver dela med oss, till dem som ännu inte fått allt. Eller ska vi fortsätta leva som det fanns fyra jordklot, och därför tvinga andra att leva på ett halvt? En global strukturell rasism kommer i så fall att breda ut sig över världen med krig och elände som följd. Och nog märks denna rasism redan. Förvånad ser jag på när ett parti som så starkt omfamnar tanken på eget initiativ, samtidigt gör allt för att förhindra ett eget initiativ om personen är född i Afrika eller Mellanöstern. Visst finns brottssyndikat och maffia i flyktinghanteringen, de brukar dyka upp när de fria marknadskrafterna får alltför fritt spelrum. Deras roll ska begränsas men inte på bekostnad av individens trygghet. Födelseort, religion eller hudfärg får i min värld inte vara bestämmande om man ska få chansen att utvecklas som människa.

Jag hoppas som politiker att nästa års politiska samtal kommer att handla om sakfrågor, att våga stötta de svaga, att fördela välståndet, att bevara individens frihet och inte minst att ta hänsyn till miljön. Migrationsdebatten borde ersättas av en klok etablerings- och integrationsdebatt. Men ansvaret för denna omsvängning i samtalet vilar inte bara på politiker, den tredje statsmakten, media, måste vara med på tåget.

Lars Lundström, Miljöpartiet de gröna Kävlinge

Publicerad 11 December 2017 10:19