Kallt uppdrag i kalla kriget. Paul Sjöstedt Lundkvist var på ett års uppdrag på gränsen mellan Nord- och Sydkorea. I bakgrunden de kända blåa barackerna på gränsen mellan länderna.

Kallt uppdrag i kalla kriget. Paul Sjöstedt Lundkvist var på ett års uppdrag på gränsen mellan Nord- och Sydkorea. I bakgrunden de kända blåa barackerna på gränsen mellan länderna. Foto: Ingela Sjöstedt Lundkvist

På 38:e breddgraden finns inte plats för några misstag

Här pågår kalla kriget fortfarande

VÄSTRA KARABY. Ett litet misstag vid gränsen mellan Nordkorea och Sydkorea kan ge ödesdigra konsekvenser i hela världen. Västra Karabybon Paul ”Palle” Sjöstedt Lundkvist var under ett år en del av den svenska delegation, som bevakar vapenvilan mellan de två länderna, på den demilitariserade zonen på den 38 breddgraden. Med sig hade han hustrun Ingela.

Av
Jonas Lundin

– Det är fortfarande röd sand kvar, säger Paul Sjöstedt Lundkvist och tar upp ett par skor från packningen som ännu ligger i hallen.

Han har precis kommit hem från en veckas rekognoseringsuppdrag i Mali. Även om Paul Sjöstedt Lundkvist numera bor i Västra Karaby mellan Kävlinge och Dösjebro, så har han rötterna djupt i Svalövs mylla.

Både hans far, farfar och farfars far var frisörer där. Själv valde han ett arbetsliv i uniform och har sedan 1980 tjänat det svenska försvaret. Under de åren har han varit på många utlandsmissioner, i länder som Eritrea, Etiopien, Mali, Kongo, Afghanistan och Bosnien, för både FN och Nato.

I somras kom han hem från ett uppdrag som inte liknande något han varit på tidigare. Han var en del av den fem man starka svenska delegationen inom NNSC (Neutral Nations Supervisory Commission), en kommission som sedan 1953 kollar att vapenvilan bevaras mellan Nordkorea och Sydkorea, vid den demilitariserade zonen på den 38 breddgraden. Världens kanske mest politiskt känsliga gräns.

Ingela var med Palle under hela året i Korea.

Ingela var med Palle under hela året i Korea. Foto: Ingela Sjöstedt Lundkvist

Det är en stor skillnad mot tidigare missioner.

– När man var i Kongo så tänkte man att man var hotad varje dag. Men i Korea var det större och mer strategiskt. Om något skulle gå fel, så skulle det påverka hela världsfreden. Det gör det ju inte i Kongo. Det gällde att följa reglerna. Ett litet misstag på gränsen kunde innebära väldigt stora konsekvenser för egentligen hela världen, säger Paul Sjöstedt Lundkvist.

Delegationens camp ligger i Panmunjom, platsen där vapenstilleståndsavtalet skrevs under efter Koreakriget 1953, inte långt därifrån ligger de tre kända blåa barackerna precis på gränsen.

Där ljöd i början av uppdraget propaganda från högtalare från båda sidor. Men allteftersom relationerna mellan länderna tinade lite, bland annat träffades presidenterna, så stängdes propagandaskrikandet av.

– Och då kunde inte jag sova. Jag hade vant mig vid det i sju månader. Sedan kom de överens att inte sända mer propaganda och så blev det tyst. Första nätterna hade jag jättesvårt att sova för att det var för tyst, säger Paul Sjöstedt Lundkvist.

Delegationens arbete är uppstyrt och ska följa eldupphöravtalet från 1953, med bland annat mindre dagliga möten och ett större veckomöte. En bild visar ett bord som står på gränsen mellan länderna. Sitter man på ena sidan så sitter man i Nordkorea, sitter man på andra så sitter man i Sydkorea. En dörr från mötesrummet går in till Nordkorea.

– Det finns ett fack innanför den dörren. Där lägger vi protokollen. Sedan kan de öppna dörren och hämta dem, men det har de inte gjort sedan 1995, säger Paul Sjöstedt Lundkvist.

En annan skillnad mot tidigare utlandsuppdrag var att även hustrun Ingela var med, och det under hela året. Hon bodde på en stor amerikansk bas i Seoul.

– Basen är väldigt amerikansk och speciell. Går man bara utanför murarna, så är du i Korea och det är totalt annorlunda. En storstad med hur många människor som helst, men ändå är det inte trångt, det är ändå gott om plats och alla är trevliga, säger Ingela.

Hon hade inga problem att sysselsätta sig.

– Varje dag såg man någonting nytt. Det var bara att sätta sig på bussen och gå av när man såg att det var mycket folk någonstans. Det hände alltid någonting. En festival, det kunde vara för kalligrafi, för barn, för vad som helst. Varenda dag var det en festival. Aldrig att man satt och inte hade något att göra. Det var väldigt roligt, säger hon.

När Paul gick vakthavande befäl så fick han ta upp familjen till campen nära gränsen. Då kunde Ingela även följa med in i de blå barackerna. Hon visar en bild på hur en nordkoreansk soldat står nära ett fönster och tittar in med en kikare.

– Just här var det inte så farligt. Men jag var med Palle en gång där inne, det var bara vi där. Det kom en nordkorean och stirrade på honom. Då kom MP-vakten och ställde sig mellan Palle och nordkoreanen, säger Ingela.

Bron, som ledde från delegationens camp till de barackerna på gränsen, fick breddas inför mötet mellan Nordkoreas och Sydkoreas presidenter, så att de skulle gå sidan om varandra.

Bron, som ledde från delegationens camp till de barackerna på gränsen, fick breddas inför mötet mellan Nordkoreas och Sydkoreas presidenter, så att de skulle gå sidan om varandra. Foto: Ingela Sjöstedt Lundkvist

Även om gränsen mellan de koreanska länderna är superhårt bevakad, så har relationen mellan länderna tinats upp på senare tid. Nordkoreas president Kim Jong-Un har träffat sin sydkoreanska motsvarighet Moon Jae-in flera gånger. Dessutom är det tänkt att USA:s president Donald Trump och Kim Jong Un ska träffas en andra gång i slutet av februari.

Ingela är hoppfull inför situationen på den koreanska halvön.

– Jag tror att det kommer att lösa sig men inte så som vi vill kanske. Jag tror att det kommer öppnas upp, men jag tror att de kommer hålla sina människor ändå i Nordkorea, säger hon.

Publicerad 01 February 2019 06:00